”Polisen har tappat greppet”
I dag är Kjell Axelsson pensionär och det är inte för att prata om attentatet mot honom som vi hälsar på i det fridfulla bostadsområdet i Rimforsa. Det är för att få hans syn på de upplopp och bilbränder som den senaste veckan spridit sig som en farsot genom landets segregerade och socialt utsatta förorter. Men allt hänger ihop.
Kjell var med om att bygga upp svensk närpolisverksamhet i Västerås i början av 90-talet. Han blev värvad från jobbet som chef på spaningsroteln.
– Vi hade 13 närpolisstationer i Västerås då. Mitt område bestod av 44 000 invånare och 18 skolor, varav ett stort gymnasium med 2 000 elever. Vi var 20 poliser och hade delat upp området i lika många delar. Vi kände varenda unge! Att någon av dem skulle ha kastat sten på oss fanns inte på kartan. Om Kalle skolkade ringde skolan oss och vi kunde hålla koll på honom. Ungdomskriminaliteten halverades. Vi kände vartenda fyllo och visste om det var en människa som lätt blev våldsam eller en sådan som bara somnade.
– När området fick nya invandrare bjöd jag alltid in dem till polisstationen för att berätta om svenska lagar och regler, etablera en kontakt och bygga upp ett förtroende så att föräldrarna sedan vid behov lätt kunde kontakta mig.
– Många av dem hade förskräckligt dåliga erfarenheter av poliser i sina hemländer och ville hålla sig så långt ifrån oss som möjligt. Men jag stod på mig. Det var bara att engagera tolkar. Vi låg hela tiden steget före.
Töntstämpel
Västerås blev något av en mönsterkommun och poliser från hela landet, bland annat Linköping, kom på studiebesök.
– Allmänheten hade länge önskat sig en mer närvarande polis. Nu fick den det.
Det finns ett internt motstånd mot närpolisen inom kåren. Det anses inte tillräckligt macho och har en töntstämpel på sig. Men det är ett ledarskapsproblem, menar han. En chef kan ju med rätt signaler ge en verksamhet hög status.
– Under andra halvan av 90-talet började sakta men säkert nedmonteringen av det vi mödosamt byggt upp och som samtliga riksdagspartier ställt sig bakom. 30–40 procent av polisens totala verksamhet skulle utgöras av närpolisverksamhet, men nu inleddes rena bedrägeriet. Höga polischefer började mygla med siffrorna och en hel massa som inte hade med närpolisen att göra kallades för närpolisarbete. Det blev för vissa viktigare att vara lojal mot chefen ovan-för sig än mot sitt uppdrag, allmänheten.
Plötsligt var Kjells 20 poliser bara tio. Hela närpolisverksamheten började tyna bort. Men det stora önskemålet från allmänheten var detsamma: närvarande poliser.
Fosterhemmen var slavfabriker
Kjells hjärta har alltid ömmat för ungdomar med trassliga liv. På 70-talet arbetade han som socialsekreterare på fältet. Nätter och helger, när det behövdes som mest. Och som fosterhemspappa. Han har haft över 400 ungdomar som bott hemma hos sig, i allt ifrån några dagar till tre år.
– När BUP misslyckades ringde de till mig, säger han och ler lite snett. Som fosterhemsinspektör avvecklade jag mer än hälften av kommunens fosterhem. Det var rena slavfabrikerna och bönder ute på vischan utnyttjade de unga på fasansfulla sätt.
De fina siffrorna i hans gamla polisområde vände, ungdomskriminaliteten steg igen och butiksägarna gick samman och krävde Kjell tillbaka.
Upploppen förvånar inte
Och sedan fortsatte nedmonteringen i rask takt och över hela landet. 2001, vid 62 års ålder, tröttnade han och begärde pension.
– Jag kunde inte försvara neddragningarna av närpolisen inför allmänheten. Kunde inte se dem i ögonen.
Det vi nu ser av bränder och upplopp i förorterna förvånar honom inte alls.
– Polisen har tappat greppet i de här områdena. Det finns knappt någon närpolisverksamhet värd namnet och om det finns någon så stängs den på sommaren för att fylla upp utryckningstjänsten. Det är ju helt galet och blir till ett moment 22. Utryckningstjänsten skulle inte behöva så mycket folk om det fanns en fungerande närpolisverksamhet som kunde förebygga brott.
Utvecklingen leder till att polisen kommer in allt för sent i strulungarnas liv, menar Kjell.
– De måste få hjälp när de är i lindan av sina problem, inte när de hunnit vara yrkeskriminella i fem–sex år! Då är de inte behandlingsbara längre.
Så trots att antalet poliser ökat stadigt ökar också ungdomskriminaliteten. Uppklaringsprocenten av vardagsbrottsligheten blir allt sämre.
Lätt att ta till övervåld
Så vad görs? Ja, mycket tid får läggas på att identifiera ungdomarna i upploppen eftersom polisen inte känner till dem. Mycket krut läggs också på att utbilda särskilda insatspoliser vilka bara förvärrar problemen, enligt Kjell.
– De här kravallutrustade machopoliserna snarare triggar än lugnar buset. Många av dem är färska som poliser, känner inte ungdomarna och är rädda. Då är det lätt att övervåld tas till. Jag kallar dem GPS-poliser. De har få tjänsteår i ryggen, blir utskickade till ett bråk och vet knappt var de är. De är unga, osäkra och ingen har respekt för dem. Tacka fan för att de känner sig trängda när stenarna börjar hagla.
I bjärt kontrast till den skira försommargrönskan och de ystra hundarna omkring oss berättar han sedan om attentatet som kunde ha kostat honom livet.
Natten till den 11 mars 1995 dödades ishockeyspelaren Peter Karlsson på öppen gata i centrala Västerås. Han hade 64 knivhugg i sin kropp. En vecka senare grep Kjell Axelsson den 19-årige skinnskallen och gärningsmannen, som påstod att han varit påverkad av alkohol, amfetamin och anabola stereoider samt att han skulle ha blivit antastad av Peter Karlsson, som var homosexuell. Han dömdes till åtta års fängelse på Kumla. Domen rörde upp många känslor.
19-åringen var medlem i Brödraskapet, en sammanslutning som vid den här tiden klassades som en av landets allra farligaste.
Under tiden i Kumla blev 19-åringen ledare för Brödraskapet och skickade ut en order till sina underhuggare: Snuten Kjell Axelsson skulle oskadliggöras.
Bytte arbetsrum
Kjell hade fått tips och signaler om att något var på gång, visste att buset varit och rekat polisstationen. Han bestämde sig för att under en tid arbeta på annan plats än i sitt tjänsterum i marknivå och vid ett fönster. Men innan han lämnade det fällde han ned persiennerna. Lampan lät han brinna.
En dag var det dags. Två medlemmar i Brödraskapet avfyrade två rejäla hagelskottssalvor rakt mot den plats där Kjell normalt satt och arbetade. Hade han suttit där hade han avlidit omedelbart. Gärningsmännen fick sina straff, om än utanför svenskt rättssystem.
När Kjell slutade sitt arbete fick han en bit av den perforerade väggen av sina arbetskamrater. Inramad, som ett minne.
– Min bästa livförsäkring har varit att jag alltid haft 100 procent av den hyggliga allmänheten bakom mig. Det är dem jag har att tacka för att jag är vid liv. Jag var steget före. Det måste en bra polis vara. Alltid steget före.
– Vi hade 13 närpolisstationer i Västerås då. Mitt område bestod av 44 000 invånare och 18 skolor, varav ett stort gymnasium med 2 000 elever. Vi var 20 poliser och hade delat upp området i lika många delar. Vi kände varenda unge! Att någon av dem skulle ha kastat sten på oss fanns inte på kartan. Om Kalle skolkade ringde skolan oss och vi kunde hålla koll på honom. Ungdomskriminaliteten halverades. Vi kände vartenda fyllo och visste om det var en människa som lätt blev våldsam eller en sådan som bara somnade.
– När området fick nya invandrare bjöd jag alltid in dem till polisstationen för att berätta om svenska lagar och regler, etablera en kontakt och bygga upp ett förtroende så att föräldrarna sedan vid behov lätt kunde kontakta mig.
– Många av dem hade förskräckligt dåliga erfarenheter av poliser i sina hemländer och ville hålla sig så långt ifrån oss som möjligt. Men jag stod på mig. Det var bara att engagera tolkar. Vi låg hela tiden steget före.
Töntstämpel
Västerås blev något av en mönsterkommun och poliser från hela landet, bland annat Linköping, kom på studiebesök.
– Allmänheten hade länge önskat sig en mer närvarande polis. Nu fick den det.
Det finns ett internt motstånd mot närpolisen inom kåren. Det anses inte tillräckligt macho och har en töntstämpel på sig. Men det är ett ledarskapsproblem, menar han. En chef kan ju med rätt signaler ge en verksamhet hög status.
– Under andra halvan av 90-talet började sakta men säkert nedmonteringen av det vi mödosamt byggt upp och som samtliga riksdagspartier ställt sig bakom. 30–40 procent av polisens totala verksamhet skulle utgöras av närpolisverksamhet, men nu inleddes rena bedrägeriet. Höga polischefer började mygla med siffrorna och en hel massa som inte hade med närpolisen att göra kallades för närpolisarbete. Det blev för vissa viktigare att vara lojal mot chefen ovan-för sig än mot sitt uppdrag, allmänheten.
Plötsligt var Kjells 20 poliser bara tio. Hela närpolisverksamheten började tyna bort. Men det stora önskemålet från allmänheten var detsamma: närvarande poliser.
Fosterhemmen var slavfabriker
Kjells hjärta har alltid ömmat för ungdomar med trassliga liv. På 70-talet arbetade han som socialsekreterare på fältet. Nätter och helger, när det behövdes som mest. Och som fosterhemspappa. Han har haft över 400 ungdomar som bott hemma hos sig, i allt ifrån några dagar till tre år.
– När BUP misslyckades ringde de till mig, säger han och ler lite snett. Som fosterhemsinspektör avvecklade jag mer än hälften av kommunens fosterhem. Det var rena slavfabrikerna och bönder ute på vischan utnyttjade de unga på fasansfulla sätt.
De fina siffrorna i hans gamla polisområde vände, ungdomskriminaliteten steg igen och butiksägarna gick samman och krävde Kjell tillbaka.
Upploppen förvånar inte
Och sedan fortsatte nedmonteringen i rask takt och över hela landet. 2001, vid 62 års ålder, tröttnade han och begärde pension.
– Jag kunde inte försvara neddragningarna av närpolisen inför allmänheten. Kunde inte se dem i ögonen.
Det vi nu ser av bränder och upplopp i förorterna förvånar honom inte alls.
– Polisen har tappat greppet i de här områdena. Det finns knappt någon närpolisverksamhet värd namnet och om det finns någon så stängs den på sommaren för att fylla upp utryckningstjänsten. Det är ju helt galet och blir till ett moment 22. Utryckningstjänsten skulle inte behöva så mycket folk om det fanns en fungerande närpolisverksamhet som kunde förebygga brott.
Utvecklingen leder till att polisen kommer in allt för sent i strulungarnas liv, menar Kjell.
– De måste få hjälp när de är i lindan av sina problem, inte när de hunnit vara yrkeskriminella i fem–sex år! Då är de inte behandlingsbara längre.
Så trots att antalet poliser ökat stadigt ökar också ungdomskriminaliteten. Uppklaringsprocenten av vardagsbrottsligheten blir allt sämre.
Lätt att ta till övervåld
Så vad görs? Ja, mycket tid får läggas på att identifiera ungdomarna i upploppen eftersom polisen inte känner till dem. Mycket krut läggs också på att utbilda särskilda insatspoliser vilka bara förvärrar problemen, enligt Kjell.
– De här kravallutrustade machopoliserna snarare triggar än lugnar buset. Många av dem är färska som poliser, känner inte ungdomarna och är rädda. Då är det lätt att övervåld tas till. Jag kallar dem GPS-poliser. De har få tjänsteår i ryggen, blir utskickade till ett bråk och vet knappt var de är. De är unga, osäkra och ingen har respekt för dem. Tacka fan för att de känner sig trängda när stenarna börjar hagla.
I bjärt kontrast till den skira försommargrönskan och de ystra hundarna omkring oss berättar han sedan om attentatet som kunde ha kostat honom livet.
Natten till den 11 mars 1995 dödades ishockeyspelaren Peter Karlsson på öppen gata i centrala Västerås. Han hade 64 knivhugg i sin kropp. En vecka senare grep Kjell Axelsson den 19-årige skinnskallen och gärningsmannen, som påstod att han varit påverkad av alkohol, amfetamin och anabola stereoider samt att han skulle ha blivit antastad av Peter Karlsson, som var homosexuell. Han dömdes till åtta års fängelse på Kumla. Domen rörde upp många känslor.
19-åringen var medlem i Brödraskapet, en sammanslutning som vid den här tiden klassades som en av landets allra farligaste.
Under tiden i Kumla blev 19-åringen ledare för Brödraskapet och skickade ut en order till sina underhuggare: Snuten Kjell Axelsson skulle oskadliggöras.
Bytte arbetsrum
Kjell hade fått tips och signaler om att något var på gång, visste att buset varit och rekat polisstationen. Han bestämde sig för att under en tid arbeta på annan plats än i sitt tjänsterum i marknivå och vid ett fönster. Men innan han lämnade det fällde han ned persiennerna. Lampan lät han brinna.
En dag var det dags. Två medlemmar i Brödraskapet avfyrade två rejäla hagelskottssalvor rakt mot den plats där Kjell normalt satt och arbetade. Hade han suttit där hade han avlidit omedelbart. Gärningsmännen fick sina straff, om än utanför svenskt rättssystem.
När Kjell slutade sitt arbete fick han en bit av den perforerade väggen av sina arbetskamrater. Inramad, som ett minne.
– Min bästa livförsäkring har varit att jag alltid haft 100 procent av den hyggliga allmänheten bakom mig. Det är dem jag har att tacka för att jag är vid liv. Jag var steget före. Det måste en bra polis vara. Alltid steget före.
